Destruktiva mönster.

Skickade precis iväg ett mail till en barndomskompis. Hon ska gifta sig nu i sommar med en kille som verkar passa henne helt perfekt. Dom har redan varit ihop i .. vad är det? Tre år? Och läget verkar helt stabilt. Jag verkligen älskar lyckliga slut!

För allvarligt talat, hur ofta inträffar dom? Egentligen.

Nu pratar vi om verkligheten. Om hur lätt det är att fastna i destruktiva mönster och hur snabbt de kan förvandlas till ens vardag. Och nu syftar jag inte på att äta en påse chips till frukost eller för mycket TV-tittande, men varsågod att tolka det valfritt.

Till skillnad från många andra så kan jag inte dumförklara kvinnor som stannar kvar hos män som behandlat dom illa under flera år. Jag förstår dom precis. Varför de väljer att sminka över sina blåmärken och komma på nya undanflykter till varför de aldrig kan bjuda hem någon, istället för att ändra på hela situationen. För hur skulle dom kunna göra det? Självkänslan är en färskvara och man hittar så gärna på ursäkter till den man älskar. Speciellt i början.

Sedan blir allting läskigt. Vardagens helvete har förvandlats till en underlig form av trygghet, kanske för att man förstår hur den funkar. För att man har lärt sig tolka signalerna, akta sig för konsekvenserna och följa rutinerna. Eller för att man inte tror att man förtjänar någonting annat.

Och man hamnar längre och längre ifrån den "riktiga" verkligheten, eller ja. Som den borde vara i alla fall. Tills det nästan inte känns som att den finns längre. För hur kunde det i så fall bli såhär? Det kanske är såhär den ser ut egentligen?

--

Själv har jag haft väldigt tur. Mina destruktiva mönster har varit möjliga att bryta. Bara en sån sak. Det har dessutom gått relativt snabbt och smärtfritt, så jag kanske inte ska snacka så mycket.

Men jag vet hur lätt det är att trilla dit. Och jag håller stenhård koll på mig själv för att inte göra det, trots att det många gånger innebär att de allra flesta människor har lätt att missförstå mig. Även de som jag verkligen bryr mig om.

Tyvärr går inte allting att förklara jämt. Inte utan missförstånd. Inte utan att man förlorar så enormt mycket energi av det att man kanske inte ens orkar gå upp nästa dag. Och då är det inte riktigt värt det. Speciellt inte med tanke på att folk är glömska.

---

Nu ska jag göra mig klar.
Köra ett kort yoga-pass och käka frukost.
Sedan möta upp en kompis i stan
och få dagens koffein-kick.


Och Christian...
Jag älskar dig lite extra mycket idag.
Du är verkligen bra för mig.
Bara så du vet. <3