Jag är lite förbryllad, igen.
Den här gången över människor som kan vara så väldigt skeptiska och ifrågasättande när det gäller vissa saker (media, fördomar, samhällsnormer, värderingars ursprung, etc) ..samtidigt som de själva följer en viss ideologi eller livsfilosofi som i sig innehåller väldigt många brister. Fast om någon ifrågasätter just dessa brister så blir personen i fråga däremot dumförklarade rakt av och oftast titulerade med ideologins värsta skällsord, dessutom (... men utan några bra argument till varför, för då räcker det helt plötsligt med ifrågasättandet i sig självt, minsann?!).
Vad jag inte kan förstå är hur de kan tillåta sig själva att bli så motsägelsefulla och fortfarande förvänta sig att bli tagna på allvar av andra?! Och ännu mindre kan jag förstå att dessa personer faktiskt ofta BLIR tagna på allvar av andra.
Hur tänker man då?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det handlar nog om att kunna acceptera andras synsätt på saker och ting. Alla har sina egna värderingar och följer ofta nån form av ideologi, vare sig det är individuellt eller inom en grupp. Och det är utifrån det filter man varseblir världen. Det som ofta händer är att man får för sig att sin bild är den rätta. Då är det lätt att döma och dumförklara andra. Och är man tillräckligt övertygad om sin sak, så kan man lättare övertyga andra, och faktiskt bli tagen på allvar.
SvaraRaderaJo visst, men jag tycker fortfarande det är sånna där fasoner man höll på med i förskolan.. å andra sidan har väl fanatism ingen åldersgräns, antar jag.
SvaraRaderaDu är klok du, M----- ! :) kram.